En hanhund med hemofili kan visa allt från lindriga till grava symtom och dessa kan debutera tidigt eller sent. Ibland ses ökad blödning från navelsträngen redan vid förlossningen och det uppstår ofta onormal blödning vid tandömsningen. Symtomen kan också, i milda fall, debutera först hos unghunden eller den unge vuxne hanen. En liten skada kan då oväntat orsaka allvarlig invärtes blödning, hudblödning eller blödning i leder eller muskler. De senare ger hälta och/eller stor och hård svullnad.

Anlagsbärande (heterozygota) tikar visar inga yttre symtom på hemofili A men har minskad mängd F VIII i blodet, vilket kan påvisas vid blodprov. En tik kan, teoretiskt, bli homozygot blödare, men då måste hennes mamma vara anlagsbärare och pappan vara blödarsjuk. Den gen som reglerar bildningen av F VIII anses ovanligt mutagen vilket innebär att hemofili A uppkommer lättare genom nymutation än andra defektgener.

I Sverige, Danmark och Norge och flera andra länder förekommer hemofili A framför allt hos schäfer. Anlaget spreds av en tysk hane som själv hade symtom på blödarsjuka. Förutom hos schäfer har hemofili A tidigare påvisats hos shetland sheepdog, bearded collie, kelpie och welsh springer spaniel i Sverige. Inom de fyra senare raserna anses spridningen stoppad.

Diagnos via blodanalys
Diagnosen hemofili A kan fastställas med blodprov. Man påvisar kraftig brist på F VIII (ett protein) hos sjuka hundar och låga värden hos symtomfria anlagsbärarande tikar. Vid laboratoriets bedömning av anlagsbärare för hemofili A finns en flytande övergång mellan fria hundar och anlagsbärare, en gråzon. I tveksamma fall har man, med tanke på sjukdomarnas allvarliga natur, valt att hellre fälla än fria.

Selektion
Defektgenen ligger i den honliga könskromosomen (X-) och uppför sig därför "recessivt" hos tikar, men "dominant" hos hanar. Det innebär att nästan bara hanar blir sjuka i hemofili A. Det innebär också att en tik som fött en drabbad hane alltid själv är anlagsbärare.

Selektion mot X-kromosombundet anlag sker genom att man i första hand eliminerar samtliga drabbade hanar och samtliga tikar som lämnat en blödarsjuk avkomma. Av en drabbad hanes kullsyskon är, statistiskt sett, hälften av tikarna anlagsbärare. Om penetransen är fullständig, det vill säga om alla symtomfria hanar verkligen är genetiskt fria, kan man bibehålla sin tiklinje efter en anlagsbärande tik via hennes friska hanvalpar. De måste då, genom blodanalys, vara friförklarade från sjukdomen. (Källa: www.skk.se)